Hjärnåldern är här

Hjärnan är ett fantastiskt organ. En ”klump” på ca 1,5 kg och som består av mest fett och som rymmer allt vad vi är. Den använder tio gånger mer energi än hjärtat. Förr trodde man att hjärnan hade en viss storlek och potential på grund av arvet och som inte gick att påverka särskilt mycket. Hjärnceller dog och var för alltid försvunna. I dag vet vi att hjärnceller inte dör utan nybildas genom hela livet och nya kopplingar bildas förutsatt att vi ger hjärnan den näring som den behöver. Med dagens forskning vet vi att hjärnan är ett växande och föränderligt organ och genom att behandla den väl och ge den rätt bränsle (bl.a. rätt slags fett) kan man påverka hjärnans spänst och kapacitet. Den har en fantastisk förmåga att anpassa sig. Hjärnan kräver utmaning och träning.

Vårt belöningssystem gör att vi kan njuta och må väl av olika saker. När vi klarar av de utmaningar vi ställs inför så blir vi glada och mår väl. Vi vill gärna upprepa utmaningen och det i sin tur kan trigga i gång ytterligare utmaningar, vilket ökar vår kreativitet och vår positiva stämning. Genom ditt sätt att leva kan du alltså påverka hur hjärnan fungerar. Genom rätt kost, vila och avkoppling samt mental och fysisk träning kan du alltså öka hjärnans spänst. Den mat vi äter reglerar hjärnans funktioner.

Vår livslängd har stadigt ökat under 1900-talet. I dag är det inte ovanligt att människan blir 90-100 år och fortfarande är pigga, vitala och mer aktiva än tidigare generationer. Varannan person som föds på 2000-talet kommer att bli över hundra år. Det kommer att ställa helt andra krav på samhälle och arbetsliv. Vi kanske måste förändra vårt sätt att se på arbete. Vem säger att det alltid måste vara så att vi jobbar oupphörligt fram till dess att vi går i pension när vi är 65 (eller vad det nu är för ålder)? Tänk om vi i stället hade ett system som tillät oss att inte jobba (så mycket i alla fall) under de åren vi bildar familj och skaffar barn. Om vi under den perioden drog ner på vår arbetsinsats och lät en äldre ( 60 år och äldre) gå in och ta delar av vårt arbete. Då skulle vi kunna förena arbete och familjeliv utan att gå i väggen eller stressa ihjäl oss.

Hjärnålder är här och begrepp som hjärnergonomi med den. Hjärnergonomi = hur du får din hjärna att fungera bättre. Det här är något för arbetslivet att tänka på. Hur skapar vi arbetsmiljöer som får människor att trivas och må bra. För att få ut maximal effekt i arbetslivet så behöver man förstå vad hjärnan behöver för att utvecklas. Utmaningar i en positiv arbetsmiljö ökar kreativiteten och utvecklar därmed både individen och arbetslivet.

http://www.sahlgrenska.gu.se/samverkan/forelasning/forskare-forelaser/
Klicka på – På väg mot den nya hjärnåldern – och lyssna på hans föreläsning

Läs även artikeln i SvD - http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/lar-dig-vad-du-mar-bra-av-sa-blir-du-trygg-i-dig-sjalv_488293.svd

En sannolik historia

Sanningen erbjöd sin vägledning först när den vilsegångne vågade lyssna. När fäktandet mot omvärlden upphört och bristerna måste sökas i det inre. Hur långt hade hon inte lyckats driva sig själv för att slippa se åt det hållet. Kanske var karaktären inget annat än summan av alla undanflykter. Hon hade valt att bli blind, men när självbedrägeriet förbrukat alla flyktvägar återstod bara bråddjup. Och där på dess botten, var smärtan omöjlig att uthärda. Var det dit en människa måste komma för att bli förmögen att tänka om? Var det först där, i bottenläget, som tanken kunde ta spjärn?

Citat hämtar ur det avslutande kapitlet sidan 306 i Karin Alvtegens bok En sannolik historia.

Tack Julia för att du gav mig den.

Boken är helt underbar och det är verkligen en sannolik historia. En historia som mycket väl kan hända och händer. I mitt arbete får jag likande historier berättade för mig och min roll och uppgift är att guida eller vägleda dem till sanningen om dem själva.

Huvudpersonen, Helena, flyr ett olyckligt liv och söker lyckan i sin barndoms gröna somrar, till en gård i Norrland, där hon vistades som sommarbarn fram till dess att hon fyllt tolv år. En lycklig tid, som hon minns den och lite av den lyckan vill hon förmedla till sin dotter. Men livet i Norrland blir inte alls vad hon tänkt sig. Äktenskapet kraschar, dottern är olycklig och vantrivs, barndomsvännen är inte densamma som hon mindes henne. Hennes eget liv krackelerar. Hon inser att hon lever på en livslögn och är inte alls så färdig med sitt förflutna som hon tror. Sakta går det upp för henne att lyckan går inte att söka utanför henne själv utan den måste man söka hos sig själv. Kanske var det mötet med Verner, byns särling och enstöring , och i bybornas ögon en underlig figur, som drog i gång hennes tankar. Det var Verner som satte ord på hennes bitterhet, trångsynthet och självcentrering. Hans ord träffade henne med våldsam kraft och hon kände sig både avklädd, förnärmad och ilsken. Det blev så småningom ett smärtsamt uppvaknande.

Verner, byns särling och enstöring, levde ett liv utanför bygemenskapen. Han fanns där men ingen ville veta av honom. Undanskuffad och ”underlig” eller udda i folks ögon sedan barnsben. Byborna hade sin bestämda uppfattning om honom och bemödade sig inte att se eller veta mer än de redan tycktes veta. Men för Anders var Verner ett oskrivet blad. Han hade inga förutfattade meningar utan mötte Verner fri från fördomar och upptäckte en man som hade både kunskaper, intressen och förmågor utöver det vanliga.

Vad lär vi oss av detta?
­- Jo, din egen olycka kan du inte dölja. Öppna din ”ryggsäck” och gör upp med ditt förflutna, först då kan du vara till nytta och glädje för dig själv och andra.
- När du möter människor fördomsfritt och utan förutfattade meningar så öppnar sig nya världar.

Läsaren gör boken.