....Då förstod jag, att det var precis så faster Ifeoma gjorde med sina barn; hon la ribban högre och högre, både i sättet att prata med dem och i vad hon förväntades sig av dem. Hon gjorde det hela tiden, övertygad om att de skulle ta sig över ribban. Och det gjorde de. Annat var det för Jaja och mig. Vi hoppade inte över ribban för att vi trodde vi skulle klara det, utan för att vi var livrädda för att inte klara det.....
Det här är dirket hämtat ur boken "Lila Hibiskus" av Chimamanda Ngozi Adichie sidan 208. Jag tycker att just det här säger en hel del om vad boken handlar om. I boken möts två syskon med helt olika synsätt vad gäller uppfostran med helt olika sätt att förhålla sig till det som är främmande, olikt och annorlunda. Här möter vi den kärleksfulla och toleranta Ifeoma och den intolerante och tyranniske Eugene.
Men boken handlar framför allt om Kambili och hennes bror Jaja. Deras far, Eugene, är en aktad och respektabel man och fabriksägare och som fått pris för sina insatser för de mänskliga rättigheterna. Han skänker stora summor till enskilda och till olika välgörande ändamål. Utåt är det en man som många ser upp till men inåt, inom hemmets fyra väggar, håller han sin familj i ett järngrepp. Det är hans lag och ordning som gäller och minsta avsteg från den ordningen leder till bestraffningar. Han misshandlar både sin fru och sina barn. Inom hemmets väggar finns inget utrymme för fritt tänkande och fritt skapande utan allt är påtvingat, kontrollerat och styrt av fadern. Där finns ingen lek och inget skratt. Där förekommer inget middagsprat, inga diskussioner, man hör ingen uttala en åsikt, där finns inga meningsskiljaktigheter. Allt är på faderns villkor.
Så en dag, på grund av en rad omständigheter, får Kambili och Jaja bo hos faster Ifeoma och hennes barn. Här möter de en helt annan värld, betydligt enklare men mera livfull, mera högljudd, mera välkomnande, öppen och generös. Här hörs både sång, glädje och skratt. Här diskuterar man och pratar i mun på varandra. Här får Kambili och Jaja upp ögonen för en annan värld, som de inte vill lämna. Kambili och Jaja lär sig så småningom att hitta glädjen, skratten, lusten, längtan och kärleken.
Det är en mycket fin och målande berättelse om barn som blir utsatta för misshandel, intolerans, förtryck. Barn som inte får vara barn och utvecklas utifrån sina egna förutsättningar utan blir pådyvlade ett liv med rädslan som följeslagare. Man blir livrädd för att inte klara av att hoppa över ribban. Där rädslan finns, finns ingen glädje och lust.
